Urinanalysator

Urinanalysator är ett automatiserat instrument för att bestämma vissa kemiska komponenter i urin. Det är ett viktigt verktyg för automatiserad urininspektion i medicinska laboratorier. Detta instrument har fördelarna med enkel och snabb drift. Emellertid påverkar felaktig användning av urinanalysatorer och många mellanliggande länkar och påverkande faktorer direkt noggrannheten för automatiserade analysresultat, vilket inte bara kommer att orsaka fel i experimentella resultat, utan till och med fördröja diagnos. Därför måste operatörerna förstå principer, prestanda och försiktighetsåtgärder för automatiserade instrument. Och kunskapen om påverkande faktorer och andra aspekter förstås fullt ut, och korrekt användning av automatiserade instrument kan göra resultaten som erhållits av urinanalysatorn mer pålitlig och exakta.
Ansökan
På 1950 -talet användes en enda torr kemisk teststemmetod för att mäta protein och glukos i urin, och förändringarna i färg på testremsan observerades med blotta ögat och jämfördes med standardplattan för att erhålla motsvarande värden. På 1980-talet, på grund av den höga utvecklingen och den utbredda användningen av datateknik, utvecklades automatiserade urinanalysatorer också snabbt och utvecklades gradvis från halvautomatisk till helt automatiserad. Urinanalysatorer är ofta uppdelade i två kategorier enligt testobjekten: ① 8-11 screening kombinerade urintestremsor som huvudsakligen används för nydiagnostiserade patienter och hälsorundersökningar. De åtta testobjekten inkluderade protein, glukos, pH, ketonkroppar, bilirubin, urobilinogen, röda blodkroppar (ockult blod) och nitrit; Förutom ovanstående åtta tester tillsattes urin leukocyttest till de nio testpunkterna. På grundval av 9 av de 10 urinanalysatortestningarna tillsattes urinspecifika densitetstest. 11 Testobjekt har lagt till C -vitaminprovning. ②it används huvudsakligen för observation av den botande effekten av de diagnostiserade sjukdomarna, såsom kombinationstestremsan av pH, protein och ockult blod (röda blodkroppar) för njursjukdom; Kombinationstestremsan av pH, socker och ketonkropp för diabetes; Kombinationen av bilirubin och urobilinogen för leversjukdomstejp.
princip
Denna typ av instrument styrs vanligtvis av en mikrodator, och färgförändringen på testremsan mäts semi-kvantitativt genom att använda en sfärisk integrator för att få reflekterat ljus med dubbla våglängder. Det finns flera reagenskuddar som innehåller olika reagens på reagensremsan, som var och en reagerar oberoende med motsvarande komponenter i urinen och visar olika färger. Färgens djup är proportionellt mot en viss komponent i urinen, och det finns en annan i reagensremsan "kompensationsplatta", eftersom urinbakgrundsfärgen kompenserar för de fel som orsakas av färgade urin- och instrumentförändringar.
Sätt reagensremsan med urin adsorberat i instrumentets kolorimetriska tank, och de olika reagenskuddarna som har producerat kemiska reaktioner på reagensremsan är upplyst av ljuskällan, och det reflekterade ljuset tas emot av den sfäriska analysatorn och fotocellen av den sfäriska analysatorn återspeglas. Bestrålning med ljusvåglängdsljus (mätljus som passerar genom filtret och ett referensljus), och valet av varje våglängd bestäms av detekteringsposten.
Instrumentet beräknar automatiskt reflektansen enligt följande formel och jämför sedan den med standardkurvan och hittar och skriver automatiskt ut motsvarande resultat från olika komponenter. Om innehållet i en viss komponent i urinen är hög är det reflekterade ljuset för motsvarande reagensdyna mörkt, annars är det starkt.
Reflektansfraktion: r (%) = TM.CS/TSCM × 100%
I formeln är r (%) reflektiviteten; TM är reflektionsintensiteten för reagensdynan till mätvåglängden; TS är reflektionsintensiteten för reagensplattan till referensvåglängden; CM är reflektionsintensiteten för kalibreringsdynan till mätdefektlängden; CS är kalibreringsparet. Reflektionsintensitet vid referensvåglängden.